En resa till Namibia

Idén till vår Namibiaresa fick jag från en dokumentär som jag såg för flera år sedan om Brown Hyena research project. Programmet visade fina vyer från Kolmanskop, spökstaden.

Då jag sett dokumentären, visste jag att till Kolmanskop vill jag en dag. Åren gick, men Namibia fanns alltid med som ett alternativt resemål. Då det i år blev aktuellt med en november-resa började jag läsa på mer om Namibia, och till min stora förtjusning så märkte jag att i Namibia fanns mycket som vi tycker om att se och uppleva på våra resor.

Efter en stressig dag på jobbet var det äntligen dags att åka till Arlanda och ta flyget via Amsterdam, teknisk mellanlandning i Luanda, Angola och vidare till Windhoek. Alla flyg lyfte före avgångstid och lite sömn fick vi också. Landade vid lunch-tid i Windhoek, efter en långsam passkontroll gick det snabbt att få ut hyrbilen. Lite skraj var man att köra första gången i vänstertrafik, men det gick förvånansvärt smidigt! Vårt första mål var Villa Vista Guesthouse i Windhoek.

Skönt att inte behöva köra långt efter en långflygning. Vi tog det lugnt på guesthouset så vi var utvilade till följande dag då vårt mål var Kalahari Anib Lodge. Innan vi åkte ut från Windhoek passade vi på att handla; dricka, mellanmål, lätt lunch etc. Vägen var asfalterad och bra, endel trafik men det rullade på så vi var framme vid lodgen redan tidig eftermiddag. Vi var fortfarande lite sega av den långa resan och kanske värmen så vi lade oss i skuggan vid poolen, tog ett dopp och spanade på vattenhålet som var ca 40 meter ifrån. En elandantilop kom traskande efter en stund, lite senare blev det en hel hjord av elandantiloper vid vattenhålet!

Eftersom vi tycker om vulkaner, var vi tvungna att följande dag göra en ”liten” omväg till Brukkaros vulkanen 1590 meter hög, på vår väg till Fish River Lodge. Här körde vi första gången på en grusväg, som var i hyfsat gott skick. Vi var helt ensamma vid vulkanen, vandringen upp till kratern och vyn från kraterkanten var otroligt fin. Den här vandringen var väl värt mödan och även den sena ankomsten till Fish River Lodge.

Som sagt, vandringen till vulkankratern tog kanske lite för mycket tid och och eftersom vi var helt oerfarna vad en grusväg kan betyda så missbedömde vi en aning avståndet till Fish River Lodge. De sista 19 km tog en timme att köra, dessutom i mörker! Men allt gick bra och till slut var vi framme. I ficklampsbelysning blev vi visade till vår lodge, vi såg endast ett stort svart hål ca 5 meter från vår dörr. Spännande! Efter en mycket god 3-rätters middag blev det en snabb dusch innan vattnet stängdes av kl 22. Sedan satt vi på vår altan och beundrade stjärnhimlen och spekulerade om utsikten, det stora svarta hålet. Helt otroligt vad många stjärnor och galaxer som fanns på himlen!

Tidigt följande morgon vaknade vi tidigt, vi var ju så nyfikna på utsikten! Oj, oj, oj säger jag bara, vilket ställe och vilken utsikt! Dagen tillbringade vi på vår altan och vi gjorde några vandringar längs med canyonkanten.
Följande morgon var det dags att säga hejdå till den spektakulära utsikten och börja resan mot Klein-Aus Vista Desert Horse Inn . Vi valde att inte köra tillbaka till den stora vägen B4 utan efter att vi kommit ut från reservatet (dvs 19 km/timme vägen) så vände vi till vänster på D463. En grusväg, mycket smal på sina ställen, grindar som man fick gå och öppna och djupa torra flodfåror som man körde över. Snabbt gick det inte, men vi valde den här vägen för utsiktens skull. Otroligt skiftande bergslandskap! Här körde vi i flera timmar i sträck utan att se en annan bil eller några andra människor! Efter en lång kördag var vi framme i Klein-Aus. Här valde vi att inte äta på lodgen utan körde 2 km till Aus där vi åt på Bahnhof Hotel.

Nu var äntligen dagen då vi skulle besöka Kolmanskop! Det var ca 100 km att köra på bästa asfalterade väg och dessutom var vägen rak som en linjal, öken på båda sidorna. Kolmanskop ligger 10 km utanför Luderitz. Kolmanskop var inte alls skyltat från stora vägen (B4) men husen såg man tydligt från vägen, så det var lätt att hitta. Vi tajmade vår ankomst till en 45-minuters guidad visning. Det var precis lagom långt. Efteråt fick man fritt gå in i alla husen, förrutom ett som var fallfärdigt. Vissa av husen var renoverade, de flesta var inte det. Guiden varnade oss för ormar och då man gick in i husen med massor av sand inuti var man ganska försiktig. Som tur var såg vi inga ormar. Vi var inne i de flesta hus och fotade en massa, hela förmiddagen var vi där. Det var just så intressant och fascinerande som jag hade trott att det skulle vara!!

Efter Kolmanskop åkte vi vidare till kuststaden Luderitz, där det blev en kort vandring, lunch, tankning samt en sväng ut till Diaz Point. Det var ett kargt landskap, en stor sälkoloni ute på en ö, en fyr, några hus samt tyvärr hade den långa gångbron i trä som gick till ett minnesmonument blåst sönder i en storm. På eftermiddagen hade det börja blåsa (som vi märkte att det gjorde nästan varje dag) så man fick köra försiktigt på grund av yrande sand den första biten ut från Ludertitz. När vi passerade Kolmanskop såg man knappt staden på grund av all sand som blåste. Jag förstår varför de stänger redan kl 13! På vägen tillbaka till Klein-Aus svängde vi av vägen till ett vattenhål där vildhästarna håller till. När vi kom fram var det helt tomt förutom tre strutsar som gick omkring. Efter en stunds väntan såg vi långt, långt borta en vildhäst komma gående långsamt mot oss. Vildhästen kom och drack och åt något smått, hästen stod nästan och poserade för oss för lyckade bilder. Sedan traskade den långsamt iväg till sina hästkompisar.

Följande dag blev en lång kördag till Agama River Camp längs med mycket varierade grusvägar. Det som man måste tänka på och ha koll på är var man kan tanka. Från Agama River Camp körde vi en ”liten” tur på 70 km bara för att tanka. Eftersom vi följande morgon skulle åka åt motsatt håll och inte ville chansa att bensinmacken i Sesriem inte var öppen när vi passerade platsen tidigt på morgonen. När vi kom till bensinmacken i Solitaire anmärkte tank-killen att vi hade fått punktering! Ett litet, litet hål som vi inte ens märkt av. Den obligatoriska punkteringen! Det var ju på rätt ställe som det hände, tank-killen lappade hålet. Han försäkrade oss att lappningen kommer att hålla, och det gjorde det, hela vår resa!

Följande morgon var det extrem tidig väckning, vi hämtade våra frukostpaket klockan 05.15 och körde längs med extremt dålig grusväg mot dynerna! Var strax före soluppgången vid gaten, där det hade det redan samlats endel bilar. Strax efter att solen hade gått upp öppnades gaten och vilken lycka, vi var i himmelriket, en splitterny asfalterad väg de första 60 km!! Första stoppet var vid Dead Vlei och big Daddy-dynen, som är över 300 meter hög. Vi gick länge och fotade träden och dynen, vilket ställe, ljuset så tidigt på morgonen, härligt svalt och vindstilla! Sedan fortsatte vi till Sossusvlei dynen eller big Mama-dynen. Otrolig fin utsikt uppifrån dynen. När vi var uppe på dynen så började det blåsa efter att det hade varit helt vindstilla hela förmiddagen. När vi åkte därifrån så såg vi sand som yrde omkring, vart hade den lugna stämningen tagit vägen?! Vi stannade till vid Dune 45 och Malin hade krafter kvar att bestiga dyn nummer 3 för dagen. Vinden tilltog så det blev ett ganska snabbt besök på denna dyn. Sanddynerna och Dead vlei var otroliga platser att besöka, men besök platsen direkt vid soluppgången. Ljuset var magiskt och ett otroligt lugn på något sätt, fast man var ju inte ensam där, samt att det de första timmarna är det behagligt svalt!

Nästa anhalt var Swakopmund Sands hotel. Många hade varnat för att grusväg C19 och C14 inte är i gott skick, det stämde tyvärr. Vissa sträckor körde man 20-30 km/h, ibland i motsats fil, ibland nästan i diket, bara för att försöka hitta ett spår som är lite, lite bättre. Det är väldigt svårt att beräkna hur länge en bilresa tar eftersom man inte vet i vilket skick vägen är. Vi hade planerat att besöka fågellagunen i Walvis Bay, 35 km före Swakopmund. Men det blev ingen fågellagun, för cirka 20 km innan Walvis Bay körde vi in i en sandstorm! Ju närmare Walvis Bay vi kom desto tätare blev sandstormen, det var som att köra i en ordentlig snöstorm! Vi körde genom Walvis Bay utan att egentligen se något, p g a sandstormen. Vi skippade fågellagunen. Vi tror inte att fåglarna var ute i det vädret! Strax innan vi kom till Swakopmund lättade sandstormen! I Swakopmund var vi tre nätter. Skönt att ta det bara lugnt, äta god mat och shoppa lite i affärerna!

Vår nästa anhalt var Twyfelfontein Country Lodge, på vägen dit passerade vi Namibias högsta berg Brandberg. Vid foten av berget finns klippmålningen White lady. En guide följer med på den cirka 1 timmes vandringen till klippmålningen. Det var otroligt hett och vindstilla i dalgången. Vi såg inga ökenelefanter på vandringen, det var tydligen för torrt för dem där just då. Det var intressant att se klippmålningen och höra historien om när de upptäcktes. Efter en timmes het vandring tillbaka fortsatte färden till Twyfelfontein på inte så bra grusvägar.

Tidigt följande morgon spanade vi med kikare från vårt rum, en stor hjord med kor traskade på det stora fältet och plötsligt fastnade något annat i kikaren, en giraff! Giraffen kom långsamt gående, stannade ibland och åt lite från ett träd och fortsatte till ett vattenhål. När vi omnämnde giraffen till några guider senare under dagen, var de förvånade att vi sett en. Det var tydligen inte helt vanligt! Twyfelfontein klippmålningarna var bara några kilometer från vår lodge. Varje sällskap fick en egen guide, det var riktigt intressant att se ristningar på giraffer, strutsar, noshörningar, lejon och t o m en delfin! Samt avbildningar på djur- och människospår och vattenhål! Därifrån fortsatte vi till ”Organ pipes! Bergsformationer som ser ut som en massa orgel pipor. Häftigt ställe! Resten av dagen tog vi det lugnt vid lodgens pool.

Följande morgon var det dags att köra norrut mot Okutala Etosha Lodge. På vägen stannade vi och beundrade Petrified forest, d.v.s. fossiliserade trädstammar (förstenade) som var cirka 280 miljoner år gamla. Turen varade i en ½ timme med egen guide. Fascinerande att knacka på ihålig sten!

Ju mer norrut vi kom, desto grönare blev det. Otroligt skönt att också köra på en bra asfalterad väg (C38). När vi installerat oss i vår lodge satt vi hela eftermiddagen på lodgens stora terass och spanande på vattenhålet. När vi kom låg en stor noshörning och latade sig i vattnet, efter en stund kom det 2 ungar och 2 mamma-noshörningar till vattenhålet. Massor av springbockar, ståtliga oryxar, gnun, elandantiloper, pärlhöns, vårtsvin och impalas passerade vattenhålet under eftermiddagen. Man kunde även gå ner till stängslet och titta på djuren riktigt nära. Häftigt att stå 2 meter i från en noshörning!

Följande morgon var det tidig väckning, med frukostpaket från lodgen staratde vi kl 06.00 mot Etosha! Det var 40 km till gaten. Registreringen gick smidigt och sedan fortsatte vi de 60 km på asfalterad väg till Okaukuejo, där inträde till parken skulle betalas. På vägen till Okaukuejo såg vi första gången zebror, vi stannade för att beundra dem. Efter bara en liten stund kom först 2 lejonungar och strax efter en tredje lejonunge ut från bushen på vägen. Deras mamma såg vi inte, men hon var helt säkert i närheten och gömde sig i bushen. Häftig start på safarin!

Vi hade en bra karta över Etosha, vi körde mellan olika vattenhål och där emellan spanande vi på djur. Häftigt! Förutom de första 60 km från gaten var vägarna grusvägar. Riktigt stora potthål på vissa ställen. Vid ett mindre vattenhål fanns det 3 giraffer, förutom en mängd fåglar, vid andra vattenhål fanns det hundratals zebror, olika fåglar och springbockar. Gnu-hjordar, strutsar, oryxar, fanns lite överallt. Där andra bilar hade stannat så stannade man också själv. På ett ställe kunde vi inte se vad den andra bilen spanande på. Vi körde fram till bilen och chauffören sade att det satt två geparder under det närmaste trädet. Mycket riktigt, där satt ju 2 geparder, väl kamuflerade i det höga gräset!

Elefanter, noshörningar och en öronräv såg vi också och i slutet av dagen såg vi en rad bilar som stod vid väggrenen. En lejonhona kom långsamt gående i gräset längs med vägen!

Tyvärr, så tar allt det roliga också slut, innan solnedgången kl 19.10 måste man ha passerat gaten eller om man bor på någon av lodgerna inne i nationalparken så måste man vara vid lodgen till solnedgången.

Följande morgon sade vi hejdå till noshörningarna och körde söderut till Okonjima Plains Camp, ett naturreservat där Africat Foundation finns. Man körde igenom ett antal grindar, och efter en grind fick man inte stiga ur bilen. Varningsskyltar för både leoparder, geparder, hyenor och antiloper fanns med jämna mellanrum längs med vägen. Spännande! Efter en sista elgrind kom vi fram till lodgen. Vi fick ett otroligt fint view-rum.

Klockan 16 var det dags för leopard-viewing. Vi var 6 personer som i en safari-bil åkte i det stora reservatet. 6 av leoparderna hade radiosändare på sig, så guiderna kunde ungefär ha koll på var dessa leoparder befann sig. Men det fanns även ett okänt antal leoparder utan radiosändare. Vår guide/chaufför var mycket kunnig. Vi stannade till vid varje djur vi såg, ett stort antal antiloper/bockar, fåglar, vårtsvin, manguster, harar, schakaler, bergszebror, och till sist såg vi leoparden! Den var i närheten av ett vattenhål och gick endast några meter från bilen! Otroligt fint djur!

Till solnedgången åkte vi till en höjd med otrolig utsikt över reservatet, där fixade guiden dricka som vi valt innan turen. Mycket nöjda med turen kom vi tillbaka till lodgen för en god middag. Men jag, Malin ville ha lite mer djurspaning, så jag bestämde mig att åka med kl 06.00 på gepard- och hyenatracking. Samma kunniga guide som kvällen innan. Vi stannade till vid varje djur, vi såg bl.a. den minsta antilopen, Damara dik-dik, en giraff, en stor mängd fåglar och i en torkad flodfåra låg en brun hyena! Den låg där i gropen och kikade på oss.

Plötsligt fick guiden en stark signal på en leopard! Vi var långt ifrån kvällens leopardtrackingområde men leoparden som vi fick syn på var den samma som vi såg kvällen innan. Häftigt att se en leopard igen! Färden fortsatte, en stund senare sade guiden att nu har de en stark signal på gepard. Vi hoppade ur bilen, sedan gick vi i en rad efter guiden i cirka 10 minuter. På grund av alla ormar som finns där vill man inte avvika från stigen. Plötsligt stannade guiden och viskade att framför oss ligger 2 geparder. Jag blev lite förvånad hur nära vi gick, vi stod ca 7 meter från 2 geparder som inte brydde sig mycket om oss. Den ena lyfte lite på huvudet. Dessa 2 var bror och syster; Swako och Mundu. De hade blivit föräldralösa och AfroCat foundation hade skött om katterna tills de blev tillräckligt stora för att klara sig själva. Nu levde de helt fria och utan hjälp med föda/vatten från människan. Mycket nöjd igen efter morgonens äventyr vad det gott med frukost på lodgen. Vi skulle ha gärna stannat en natt till här!

När vi åkte igenom reservatet, genom den inte säkrade zoonen, spanade vi som tokar på kattdjur. Det gav resultat! 2 geparder gick längs med vägen!! Jag tror att det var Swako och Mundu, som nu hade vilat klart! Ett gäng med vårtsvin fick gå från sitt träd och ge platsen till geparderna. Troligen det bästa skuggträdet i området. Geparderna lade sig under trädet och där låg de tills vi var tvungna att köra vidare.

Resan till Windhoek gick bra, det var ett ganska långt vägarbete före Windhoek. Där märkte vi för första gången stressiga chaufförer som inte hade tålamod att köra i kö. Vi såg några farliga omkörningar. Vi kom fram till vårt guesthouse, det samma där vi var den första natten på resan. Vi passade på att ta ett sista dopp i poolen, packa, tömma bilen och njuta av den sista solnedgången i Namibia. Hemresan gick bra, samma rutt som på ditvägen.

Vi hade våra aningar om att den här resan skulle bli lyckad eftersom den innehöll allt som vi tycker om att uppleva: fin natur, berg, vulkaner och djurliv. Så här i efterhand kan vi säga att resan blev ännu mer fascinerande och spektakulär än vad vi väntat oss!

 

Akta dig för avgrunden
Sätt dig och titta ut mot terrängen
Vilda västern fast i Afrika
Detta hus i Nambia har varit öde i minst ett sekel
Häftig vildmark och terränger på våra paketresor eller rundresor
Detta träd ser ganska dött ut
På våra rundresor finner man ibland uråldriga målningar
Ränderna går aldrig ur sägs det
På en safariresa kan du se vilda djur
Giraffer som dricker längst vattendrag
Passa dig för vildkatten
Häftiga djur längst vägen på safariresorna
Noshörningar är lika stora och starka som de ser ut
Något besläktat till grisen kanske
Om man åker på safari bör man stanna i bilen
Dessa kattdjur ser gulliga ut men kan äta upp dig

Skrivet av: Malin Mutka

Dela i sociala medier: