Segling i Turkiet med Ann-Marie & Kerstin

Så var det då äntligen dags att träffas. Åtta tjejer som inte seglat ihop förut. Vi möttes i Club Marina där vi skulle mönstra på vår 43.4 fots Benetau Cyclades, Amoretera.

Lördag 9/5

Vi (Mia och Kerstin) hade varit i Göcek några dagar för att förbereda seglatsen, planera rutten, ta reda på var vi kunde bunkra med mera.

Medan några av tjejerna bunkrade inne i Göcek fick vi genomgång av båten av Navigares mycket hjälpsamma och trevliga personal. Vi fick svar på alla våra frågor och väntade nu bara på resten av teamet.

Efter bunkring inne i Göcek kom de andra tjejerna och all mat med transport som ordnats av Moments. Med alla tjejer på plats och med båten som ett välfyllt skafferi stävade vi ut ur Club Marina vidare in i Göcek bukten.

Tack vare Navigares effektiva hantering vid incheckningen kunde vi komma iväg redan första dagen. En oslagbar lycka spred sig ombord – äntligen var vi ute till sjöss. Vi hade motvind och gick för motor för att vara säkra på att komma fram innan det blev mörkt. Vi tog oss 7 NM till Sarsala som visade sig vara en jättehärlig liten vik i Göcekbukten som verkligen kan rekommenderas.

Här fick vi angöra en brygga på det sätt vi känner bäst i Medelhavet sedan tidigare seglingar: Backa mot bryggan, använda mooringlina som man får hjälp med från bryggan och tampar till bryggan från aktern. Tilläggningen gick strålande trots att vi inte seglat tillsammans förut med just det här ihopsatta teamet. Det fanns en restaurang i hamnen och de hade bord längs med vattnet i hela viken. Vi fick en underbar första middag med vågskvalp i bakgrunden.

Söndag 10/5
Vi vaknade till en disig morgon som snabbt klarnade upp och efter morgondopp i det kristallklara vattnet gav vi oss iväg mot Bestas Limani. Vi bestämde oss för att nu fick det bli delfinspaning och till vår stora glädje gav det utdelning nästan omedelbart. Två olika grupper med delfiner kom och simmade runt båten. Vi hann få fram några kameror och lyckades få dem på bild innan de lämnade oss. Vi kände oss upprymda och lyckliga över att ha fått se delfiner så tidigt i veckan.

Till en början seglade vi nästan i stiltje innan det övergick till härlig seglingsvind och vi gjorde några extra krysslag bara för njutnings skull. Över bergen borta vid Bestas Limani såg vi hur riktigt stora åskmoln började torna upp sig. Vi hörde åskan och såg blixtarna på avstånd. Väderprognosen hade pratat om åska och regn men vi trodde det skulle komma längre söderut. Vi bestämde oss för att inte fortsätt rakt mot åskovädret utan gjorde en tvärvändning in till Göcekbukten igen. Vi ägnade lite tid åt att försöka tolka molnen och hur olika molnformationer bildades och vad vi med gemensamma kunskaper ombord kunde läsa ut ur molnen.

Vi bestämde oss för att gå till Kapi Creek. Det visade sig vara en jättemysig liten vik som man knappt ser förrän man är alldeles nära. Det var ganska trångt att vända och backa in till bryggan för det låg redan en hel del båtar förtöjda. Även här backade vi mot bryggan, fick mooringlinan från hjälpsamma händer från land och hade tampar i aktern. Ca 15 minuter efter att vi lagt till kom det väldigt stark vind och strax efter det kom regnet. Åskan och blixtarna var nu mycket närmare än tidigare. Strax efter oss kom fler båtar in i viken som på ett långt pärlband. När den sista båten kom hade det hunnit bli ganska besvärligt väder för tilläggning så vi var flera från andra båtar som redan var förtöjda som fick springa dit och hjälpa dem.

När vi lagt till blev vi väldigt väl mottagna av Mehmet, som driver den lilla restaurangen i Kapi Creek. Han ville så klart att vi skulle komma och äta på hans restaurang och det hade vi verkligen ingenting emot. Mehmets restaurang (vikens enda) låg fint placerad precis vid vattnet med många små bord längs vattenbrynet så att man även här kunde sitta och höra vågskvalpet. Rena idyllen här också alltså!

Först kom vi överens med Mehmet att vi skulle sitta inomhus p g a vädret, men när regnet upphörde kom Mehmet och berättade att han ändrat sig och i stället hade dukat sitt finaste bord till oss. Både i Sarsala och här i Kapi Creek fanns det möjlighet att boka in sig på massage, klippning och rakning. Det var dock ingen i vårt team som var intresserade av det…

Måndag 11/5
Vi vaknar till strålande solsken och en vik i total stiltje. Inget spår av tidigare oväder, så det fick bli ett morgondopp innan frukosten i solskenet i sittbrunnen. Det finns möjlighet att köpa bröd på Mehmets restaurang. För vår del var det inte aktuellt eftersom vi hade bunkrat så nyligen, men lite sugna blev vi allt när vi såg andra komma med nybakat bröd till sina frukostar, och vi lade det på minnet för framtida seglingar.

Planen för dagen var att vi skulle till Fethiye, som är en grannby till Göcek. Vi ville få möjlighet till att ha landström, fylla vatten, duscha och gå lite i Fethiye och shoppa. Vi studerade väderprognosen på olika väder-appar (hurra för wifi ombord) som varnade för att nya åskoväder kunde vara på gång från kl 13 och vi ville vi komma fram till Fethiye innan det skulle braka loss. Det känns ändå rätt tryggt att ligga i en lite större hamn när det åskar. För att försöka hinna fram innan åskan gav vi oss av redan kl 9.30.

Vi hade inga vindar alls så vi fick gå för motor till Fethiye. En sträcka på 11 NM. Strax innan vi var framme kom regnet och mötte oss. Vi hann förbereda oss med regnkläder och tände lanternorna ifall det skulle bli dålig sikt.

Vi hade inte förstått att Fethiye är en så pass stor hamn. Det märkte vi inte förrän vi var framme. Vi såg flera bryggor i rad och hundratals båtar förtöjda så det skulle vara i det närmaste omöjligt att se någon vifta och göra tecken till oss att ligga på en särskild plats (som vi är vana vid att det funkar i de små hamnarna vi hittills lagt till vid.) Vi la oss därför längs med en brygga längst ut i hamnen och gick för att fråga. Vi mötte en trevlig hamnkapten på bryggan som upplyste oss om att det hade varit bra om vi hade ropat upp hamnen i Fethiye på VHF:en på kanal 73 för att få guidning in i hamnen.
“Det gör vi nästa gång” svarade vi glatt.

Vi fick guidning in till brygga D långt in i hamnen, nära alla faciliteter. Möjligen var det som trängst just där. Vi fick bildligt talat trycka in oss med skohorn och motorn fick arbeta hårt för back för att vi skulle kunna klämma oss in mellan två båtar. Vi fick mooringlinan av en man som kom i gummibåt och guidade oss till vilken plats vi skulle ha. Han klev sen själv ombord på Amoretera och grejade med förtöjningarna.

Under eftermiddagen kom och gick regnet och åskan mullrade runt om oss. Vi använde oss av alla faciliteter, duschade, stödhandlade lite som vi glömt, tankade vatten och kopplade upp oss mot landströmmen. Vi gick ett varv på stan och några shoppade lite. Bl a kom en turkisk lampa ombord under kvällen. Vi åt en jättegod middag nära hamnen och sedan blev det mer shopping för några av oss och kudden för andra trötta seglartjejer.

Här i Fethiye fick vi för första gången syn på en typ av fiskar som man kan höra om natten när de äter på snäckor och annat som sitter på båtbotten.

Det är ett märkligt ljud som man lätt kan ligga vaken och grubbla över innan det får sin förklaring. Nu när vi vet vad det är tycker vi nästan att det är lite hemtrevligt när man ligger i kojen, båten gungar svagt och man hör fiskarna knapra för fullt. Ett stilla lugn utbreder sig och man känner sig väldigt lyckligt lottad.

Tisdag 12/5
Vi vaknade till ännu en fantastisk morgon. Strålande solsken och helt stilla i hamnen. Vi gick och duschade igen…bara för att det kändes lyxigt och för att vi kunde. Idag, liksom på alla tisdagar, skulle det vara marknad i Fethiye med kläder, väskor, frukt, grönsaker, mat m.m.

Eftersom väderprognosen återigen varnade för åska och regn framåt dagen var vi alla överens om att det var bättre att välja bort marknaden och i stället komma iväg tidigt och kanske klara oss undan åskan. Vi gick och pratade med hamnkaptenen för att höra om han hade någon ännu mer lokal väderprognos än den vi hade tillgång till. Vi resonerade med honom en stund och vår grundplan blev att ännu en gång sikta på Bestas Limani.

Vi lämnade Fethiye i stiltje och när vi precis kommit ut ur hamnen så kom vinden. Hurra! Upp med seglen och ljuvlig segling mot Bestas Limani. Vi hade hört så gott om den platsen så vi ville verkligen dit.

Men tro’t eller ej…..stora ondskefulla åskmoln tornade upp sig över bergen vid Bestas Limani även den här dagen. Vi har lite dåliga erfarenheter av att hamna i åskoväder i Medelhavet och tar det säkra före det osäkra med tanke på att det är en hyrd båt och att vi har ansvar för andra människor ombord. I samband med åskovädren kommer väldigt ofta stark vind som verkligen kan vara besvärlig med så stor båt. Safety first är vårt ledord!

Det kändes inte rätt att styra skutan rakt in i ovädret så ännu en gång fick vi ombestämma oss och vände in i Göcekbukten igen. Tur för oss att det finns så många sagolikt fina små vikar att lägga till vid i den bukten. Idag fick det bli Wall Bay.

Det kändes som att vi kom till finare och finare vikar för varje dag som gick. Wall Bay var en alldeles bedårande liten vik med två parallella bryggor där man lägger till längs med bryggan. Personal från den lilla restaurangen kom och visade var vi skulle lägga till och tog också emot våra tampar. Vi hade inte ätit någon lunch så vi bestämde oss för att äta på resturangen. Vi fick verkligen god mat och efter det behövde vi slappa och vila. Vi låg och läste och hade det lugnt och skönt ombord. Vi klarade oss undan regnet till en bra bit in på kvällen. Kvällen avslutades med jättegod middag ombord. Det hann bli mörkt innan vi skulle äta och vi hade inga stearinljus eller fotogenlyktor ombord så vi tog och hängde en ficklampa i sprayhooden och klädde in ficklampan med lite hushållspapper för att dämpa skenet. Det blev riktigt mysig belysning till slut.

Onsdag 13/5
Vi började morgonen med ett morgondopp i det kristallklara vattnet. Vi slappade och tog det lugnt denna ljuvligt soliga morgon. Vid 10-tiden var vi ändå sugna på att komma ut på vattnet igen. Vi hade väldigt lätta vindar och enligt väderprognosen var det 0 % risk för regn.

Vi lade ut från bryggan och tänkte att nu skulle vi väl ändå äntligen komma till Bestas Limani. Innan vi lämnade Göcekbukten tuffade vi för motor och tog en liten titt in i viken bredvid Wall Bay – Fathom Cove.

Vi hade hört talas om en man som driver en restaurang på en båt här och vi var lite nyfikna på hur det såg ut. Vi blev nöjda med det vi såg och lade det på minnet som en bra alternativhamn. Det kunde ju vara bra att veta om vi skulle komma tillbaka till Göcekbukten (som flera gånger förr)… Vi tuffade ut ur Göcekbukten på mer öppet vatten och satte äntligen segel.

Vi fick jättefin segling ett tag och trodde inte våra ögon när åskmolnen ännu en gång började samla sig över bergen vid Bestas Limani. Alltså… vad hände egentligen med väderprognosen som lovat 0 % risk för regn?

Nåja det var bara att göra några slag för nöjes skull och sedan vända in i bukten igen innan regnet skulle hinna ikapp oss. Den här gången valde vi Tomb Bay.

Man tror inte att det är sant men vi lyckades hitta den ena mysiga viken efter den andra och Tomb Bay var inte svårt att tycka om. Även här fick vi hjälp med mooringlinan och mottagande av linor från aktern.

Vi hade trott att det skulle finnas el och vatten här, men det gjorde det inte. Men väl en mysig restaurang precis vid vattnet! När vi låg i Tom Bay var vi omringade av åskväder från alla håll, men vi befann oss till vår stora glädje hela tiden i strålande sol och fick en underbart härlig eftermiddag med sol och bad. Sent på eftermiddagen försvann solen, men vi klarade oss från regnet och åskan.

Torsdag14/5
Den här dagen startade vi med ett födelsedagsfirande. Med sång, blommor och present inköpt i Fethiye gratulerade vi Helena som fyllde 44. Hon blev glad och överraskad.

Idag var det första dagen på resan med strålande sol från morgon till kväll och gissa vad…vi kom äntligen fram till Bestas Limani. Men även den här dagen blev lite äventyrlig…

Vi hade fin segling fram till Bestas Limani. Tyvärr var det rätt så grov gammal sjö så tre stycken i besättningen kände av lite sjösjuka. De blev inte riktigt sjuka, men tillräckligt illamående för att få en önskan om att komma ifrån vågorna.

Intill Bestas Limani ligger Ölü Deniz, där den Blå lagunen ligger. Det sägs vara den mest fotograferade platsen i hela Turkiet och dit ville vi gärna. Vi bestämde oss för att segla dit och ankra upp för ett fika- och badstopp och ge möjlighet för den som ville att ta jollen in till lagunen.

När vi hade ankrat bestämde vi (Mia och Kerstin) oss för att inte lämna båten, ifall vi inte fått ankaret att fästa, och erbjöd resten av besättningen att ta jollen iväg till lagunen. Några tjejer badade och simmade in till stranden och fick veta att det kostar pengar att gå på stranden och att ta jollen in i lagunen så då hoppade vi över det och det blev ingen tur in i lagunen.
Vi upptäckte att vi gjort slut på allt dricksvatten i värmen och började fundera på att sjösätta jollen, montera motorn och köra in till land en bit längre bort där det inte kostade pengar att gå på stranden, för att köpa vatten. Men vi njöt så mycket av gott fika och av att titta på skärmflygare som kastade sig ut från ett intilliggande berg, så vi bestämde oss i stället för att försöka köpa vatten i Bestas Limani. Det var en jättehärlig upplevelse att se skärmflygarna och följa deras färd ner från skyn.

Vid 17.30-tiden tyckte vi att det var dags att lätta ankar och åka vidare till Bestas Limani för natthamn. Det här med att lätta ankar var dock lättare sagt än gjort. Med ankarspelet fick vi upp cirka 5 meter kätting och sedan tog det stopp. Vi förstod inte varför. Vi kollade på instrumentpanelen, men kunde inte hitta någon felorsak där. Vi provade både att backa och att köra framåt, men ankaret verkade sitta stenhårt fast. Lite längre bort i viken låg det en båt med besättning från Tyskland. Två män ur den besättningen kom över till oss i sin jolle och den ena mannen dök ner för att försöka se vad problemet var. Han kom upp till ytan och trodde att han hade sett en sten på ankaret. Det kändes inte som det kunde stämma för vi fick verkligen inte upp ankaret.

Vi tog servicetelefonen vi fått från Navigare och ringde till dem och fick via telefon hjälp med att komma fram till att det var en säkring som hade gått. Vi fick instruktioner om hur vi skulle återställa säkringen och låta motorn gå 2000 rpm på tomgång och prova ankarspelet en gång till. Det fungerade i ungefär 30 sekunder och sen gick säkringen igen. Tålmodigt fick vi nya instruktioner, motorn på 1500 rpm och prova igen. Tyvärr blev det samma resultat igen.

Vi uppgav vår position till Navigare som kontaktade restaurangägaren i Bestas Limani – Ali. Ali, i sin tur, ringde en vän i Ölü Deniz där vi låg och han kom farandes i en liten snabb ribb-båt och klättrade ombord hos oss för att hjälpa oss. Han hjälpte oss genom att han trädde in en lina genom en länk i kättingen och drog sedan i kättingen samtidigt som vi körde ankarspelet i ca 20 sekunder tills säkringen löste ut varpå vi återställde säkringen och han trädde in linan i en ny länk på kättingen och drog när vi körde ankarspelet osv. Sådär höll vi på tills hela kättingen (30 meter) och ankaret var uppe. Han behövde minsann inget extra styrketräningspass den dagen.

Det visade sig sen att förutom att ankarspelet inte fungerade hade vi dessutom lyckats ankra i ett klippblock. Killen som hjälpte oss berättade att det finns två klippblock i hela viken och vi hade lyckats hitta det ena och fastnat med ankaret i det. Och vi som var oroliga att inte ankaret skulle fästa.

Men nu…äntligen…en timme senare kunde vi påbörja färden mot Bestas Limani som vi i princip varit på väg till under hela veckan. Vi ringde Navigare igen för att berätta att vi kommit loss och då fick vi veta att vi skulle få hjälp av Ali när vi kom till Bestas Limani ifall ankaret skulle krångla igen. Vilken service!

Vi blev så väl mottagna när vi kom till fram. Två små båtar kom och mötte upp och vi fick hjälp både med ankaret och med linor i land.

Här gällde ankring och förtöjning med långa långa linor in till land. Det var nödvändigt att åka med jollen för att komma till land men vi behövde inte sjösätta vår egen jolle utan det var sådan service att vi blev hämtade och fick skjuts de 50 metrarna in till bryggan i land.

Och så mycket kan vi säga att Bestas Limani verkligen var värt att vänta på. Det blev snabbt vårt favoritställe bland alla fina platser vi besökt under veckan. En fantastisk ”pärla” Som hämtad ur filmen ” Mamma Mia” Om möjligt ännu mer kristallklart vatten än det varit på tidigare platser. Det kallas även för Cold Water Bay för att det finns kalla källor på botten där det sipprar upp kallt vatten. Badtemperaturen låg ändå på över härliga 20 grader.

Längs en slingrande, stenlagd promenadväg uppför berget har man den mest enastående utsikt man kan tänka sig. Efter bara några minuters promenad är man uppe vid Alis restaurang. Restaurangen ligger i flera etage längs bergssluttningen och man har en underbar utsikt från vilket bord man än väljer.

Vi hamnade bredvid ett engelskt sällskap som också firade en födelsedag. Micael i sällskapet fyllde år och de hade tillverkat masker utav ett foto av Micael så alla i det sällskapet såg ut som Micael. Vi fick låna maskerna och blev fotade tillsammans med Micael, ja det blev verkligen dråpligt och vi skrattade gott tillsammans båda sällskapen. De hade förbokat en tårta som de glatt delade med oss, för fullt så förutseende hade inte vi varit. Vi kunde ju inte heller vara helt säkra på att vi verkligen skulle komma till Bestas Limani just den här dagen…det gick ju liksom lite troll i det under veckan.

Det är Alis fru som lagar maten på restaurangen. Hon är från Malaysia så menyn hade några spännande inslag från det malaysiska köket. Hon tillverkar också armband som hon har till försäljning vid restaurangen. Där förlorade vi oss alla i lite armbandsshopping innan vi avslutade kvällen framför en brasa som Ali hade tänt. Mycket nöjda med dagen somnade vi sedan gott ombord på Amoretera.

Fredag 15/5
Nu fick jollen äntligen sjösättas för nu ville vi i land för att fotografera denna ljuvliga ”pärla” Bestas Limani. Vi badade och njöt av solen och värmen. Navigare hade lovat komma och titta till ankarspelet och exakt på utlovad tid dök det upp två reparatörer som jobbade i över en timme och bytte delar i ankarspelet.

Under tiden roade vi oss med att handla från en liten båt som kom med frukt och nybakad äppelkaka och sedan från en annan båt köpte vi nygräddade pannkakor med diverse fyllningar.

Det gick verkligen ingen nöd på oss. 11.30 kom vi så iväg och nu var det dags för sista seglingen tillbaka till Göcek och Club Marina. Vi fick en väldigt fin segling, 20 NM, i princip på samma bog hela vägen. Vi tankade båten och kom i grevens tid till tankstationen. Strax efter oss blev det kaos med alla båtar som kom tillbaka samtidigt till marinan och skulle tanka.

Det kändes på ett sätt skönt att vara tillbaka till Marinan och veta att vi haft en sådan fantastisk vecka utan några större störningar och samtidigt sorgligt att veckan redan var slut. Vi checkade ut båten och det gick precis lika smidigt som vid incheckningen. Vi fick hjälp från Navigares kontor att boka transfer till flygplatsen till tidigt nästkommande morgon. På kvällen tog vi den lilla färjan från Club Marina in till Göcek. Den gick bara en gång i timmen och vi skulle ta den som gick kl 19 och då gick den minst 10 minuter för tidigt. Vi hann som tur var med den i alla fall. Vi fick en fin kväll i Göcek med god mat och lite shopping innan det var dags att åka tillbaka till Amoretera för att packa och sova sista natten ombord. Färjan tillbaka gick också före utsatt tid så Mia och Kerstin hann inte med. Då fick vi en trevlig pratstund med några killar från Tyskland som också missade färjan. De hade också hyrt segelbåt via Navigare och var lika nöjda med allt som vi. Färjan tog en extra tur och kom tillbaka till Göcek och hämtade alla som inte kom med vid förra turen.

Lördag 16/5
Bokad transfer kom på exakt utsatt tid, t o m lite före, och det var åtta morgontrötta men mycket nöjda seglartjejer som satte sig i bilen på väg mot Dalamans flygplats.

Sammanfattningsvis är vi oerhört nöjda med veckan i Turkiet. Allt har fungerat helt perfekt med Moments hela vägen från bokning, incheckning, kontakt under veckan till utcheckning och transport till flygplatsen. Veckan har varit fylld med trevliga samtal ombord, små smultronställen runt om i Göcekbukten och slutligen, äntligen den finaste av alla fina ”pärlor” Bestas Limani. Man kanske kunde tro att vi skulle ge upp att komma dit under veckan, men det är inte riktigt vår stil, att ge upp – och se hur bra det gick till slut!

Bestas Limani…vi kommer tillbaka.

För sista gången just nu stänger vi ruffluckorna och vänder hemåt med hjärtat fullt av härliga minnen av spännande möten, mäktig natur och förliga vindar.

To be continued…
/Kerstin & Mia

Till vår hjälp har vi haft Linda och Rod Heikells bok ”Turkish waters and Cyprus Pilots”. Väder-apparna (Poseidon, The Weather Channel & Accuweather). Lokalborna, Aziz, Yosef, Mehmet & Hamnkaptenen i Fethiye. Moments personal i Sverige och Navigare Yachtings personal lokalt i Turkiet.

Skrivet av: Ann-Marie & Kerstin

Dela i sociala medier:


Liknande Resor